a material girl in a material world

Såg  Eat Pray Love, en film av Ryan Murphy med Julia Roberts som huvudrollsinnehavare, för ca en timme sedan. Så vad ska man säga om denna rulle på ca 130 min? En fantastisk feel-good film.

Det finns väldigt mycket att säga om filmen. Den väcker tankar och begär av olika slag. Ett exempel är ett starkt sug för en god, fräsch pizza med tunt botten, valfri fyllning och med massa roccula och basilika på. Viljan att åka på en kulinarisk upptäcktsresa tar över en vid flera tillfällen under filmen. Jag tycker att det är underbart att filmen främjar en nyttig och älskvärd inställning till mat.

Något annat som jag hyllar med filmen är den resa som vi får följa med på. Det som ger det lilla extra för mig är att man kan höra karaktärens inre tankar genom filmen. Man hänger med mycket bättre och lär känna personen på en helt annan nivå.

Hennes tankar får mig att tänka till. Hur vet man när man är där man vill vara? Vad ska man göra när det bekväma och vardagliga inte längre känns rätt? Det funkar inte att sticka i den stunden. Hur mycket än man skulle vilja är det inte så himla lätt att dra till Indien för att be eller till Bali för att hitta kärleken.

Den viktiga frågan blir då: Hur hittar man essens i livet inom begränsade ramar? Är det ens möjligt att göra det?

Jag tycker att det är vågad att göra en sådan resa. Man vet aldrig vad man kommer hitta och inte heller om vad man kommer att förlora. Jag hade eventuellt inte tackat nej till en möjlighet att utforska världen och sina möjligheter i den, men i slutet av dagen hade jag velat ha någon vid min sida. Det gör resan till något extra, samtidigt ska man inte vara orolig över att ge sig ut i det okända. Kanske inte under ett helt år, men under ett tag. Man ska våga utmana sig själv i olika situationer. Många gånger handlar det också om att ha en balans i livet, men precis som en person säger i filmen,  ska man inte vara rädd för att rubba den för rätt saker.