a material girl in a material world

Kärlek är något underbart samtidigt som det är en skitsak. Det är som en drog. Bättre beskrivning finns det inte. Man kan ärligt talat bli hög på kärlek. Men när effekten försvinner, när personen är borta är det inte bara abstinens som man möter. Det är ett svart hål som dras in i. Man skulle betala alla pengar i världen för att få tillbaka känslan. Man skulle göra allt i världen för att få personen att komma tillbaka.  Att vara nära den man älskar är ovärderligt. Men man ska vara försiktig med att öppna sitt hjärta, man ska vara noga med vem man väljer att lägga sin tid och kärlek på. Människor är inte alltid dem tror sig vara, eller visar sig vara.

Hur många gånger har man inte mått skit över någon som man har älskat? Eller trott sig älska. Älska är ett starkt ord, och den blir starkare för varje år som går. Ju äldre man blir desto mer fattar man att när man trodde sig älska någon var det bara ett starkt tyckande. Och nu när man faktiskt älskar någon ser man att det inte går att jämföra. That's love baby. Verken kärlek eller förhållanden är lätta. Så många saker som man själv tror sig är självklara är inte alls lika självklara för någon annan. Ibland behöver man påminna sig själv om det. Ibland måste man titta extra noga för att se det goda, för att bortse från all skit och bara uppskatta den andra personen. Det händer, ibland i alla fall, att vi blir blinda. I sådana stunder ska man ge allt man har för att försöka se allt bra. För det inte självklart att din partner ska behandla dig bra. Inget är en självklarhet, inget är ett måste. Därför släpp inte när du har hittat rätt. Kämpa för den till sista andetaget.